Du vet när du varit ledig och på samma plats tillräckligt länge för att bli rastlös? När det kliar under huden och sprätter i benen och är otåligt i hjärnan. Då är det mer än dags att springa!
Så jag sprang. Sket i att det var rena värmeböljan och mitt på eftermiddagen, nära 30 grader varmt, för något behövde hända. Något nytt, jag behövde få känna, byta kli mot endorfin. Jag skulle också lära mig något om parallellen och skillnaden mellan Skånes motvind och Åres höjdmeter, men det visste jag inte då.
Bara att springa! Var alltså både svaret på behovet. Nya löparskorna i korallneon snördes. Tips: Jag använder numera alltid det där bakre hålet, som jag många år undrade vad sjutton det var till för. Det hålet allra högst upp längst bort, du vet? Använd det, och din fot hålls på plats bättre, blå tånaglar ett minne blott. Med Carina Bergfeldts sommarprat i lurarna började jag min runda, en 10 km rutt, nästan liksidig fyrkant till formen. Långa svepande kilometer. Raps och vete. Vallmo, blåklint, vindkraftverk. Utanför hästgårdens inramning blåste det halv storm. Ännu mer vind än jag trott. Till Carinas ord lät jag benen rinna på svagt utför och med sned medvind. Kroppen i fall – hällyft – snabb isättning på trampdynan. Till orättvisor och gubbar som byggde glastak (alltid dessa jävla gubbar) sprang jag två, nästan tre, stabilt snabba kilometrar till och livet lekte, vinden smekte och jag var stark!
Vänstersväng. Den vind som var min svalkande kompis från sidan nyss blev tvärtung motvind. Sådan motvind man kan luta sig mot. Damm i luften, dallrande asfalt. Fart som avtog, samtidigt som Carinas story blev jobbigare att bära. En grundglad dag hade jag joggat på – tror jag -nu blev motvinden snart min överman och återigen kom frustrationen. Motvind, motvind, motvind. Som att trampa het värmeböljeluft och tuggummi. Vaderna klagade högljutt också, för att spä på det hela. Jogg, gå, jogg, gå. Asfalt.
Så ovan jag nu är med asfalt och platta monotona kilometer med motvind. Hur van med stenig bergssluttningsstig och lera. Inte så att jag fått den extra tredje lungan och tar mig fram med en bergsgets obryddhet, långt ifrån, men min löpning är anpassad till höjdmeter, inte motvind. Parallellen gick lätt att dra, som två jobbiga saker på varsin ände. Vänstersväng igen och vinden äntligen vänligt buffande, lite lättare nu. Jogga på jogga på jogga på och bara jogga på. Torr om läppar, salt i pannan. Jogga på jogga på jogga på. Dammig grusväg och Trumps 10 000 lögner. Två mellansnabba kilometer och så vänster och BAM, uppförsmotlut och värmen blev mig övermäktig.
Svor haranger inombords och svängde så in på sista raksträckan mot hästgården. Klockan visade att jag passerat milen. Jag var klar och helt färdig. Lipade mot vinden där jag gick. Sista minutrarna hemåt i reflektion. Mellan Åres höjdmeter och Skånes motvind finns en likhet och en skillnad. Jobbigt belönande uppåt, ny vy från ovan, här samma vy men förskjuten, som att trampa vatten. Att asfalt är så hårt!
Att jag inte tänkt på det förut? Har jag blivit en riktig Jämtlänning nu? Hur lätt kroppen anpassar sig är ännu ett bevis på att hårdhet kommer av variation. När jag knyter upp skosnörena och sedan stretchar vaderna ler jag därför. Låter kroppen svalna och femåringen dra fingret över min blöta panna. En ”kokvarm” kram och jag viskar tre små ord i hans öra. De kan inte sägas nog ofta, särskilt när man nyss lyssnat ut Carina Bergfeldts sommarprat.