Lite överallt ser och hör jag hur kompisar, kollegor, bekantingar närma sig denna diet med nyfikna blickar och ord. Jag ska nog testa! Med glädje och lite ”pirr” i rösten. Som att det är lite skoj och roligt att mecka med kontrollerat ätande och kontrollerad svält.
Det är det 5:2 är. Kontrollerat ätande och kontrollerad svält. En diet. En till diet där det som egentligen sägs är att du nog inte riktigt är okej som du är. Att du borde kontrollera mera. Räkna och förminska. Dra in, skala av, tighta till.
Gemene man äter kanske lite fel saker, för mycket kalorier och för mycket socker. Men framförallt så rör vi oss för lite. Det finns många i Sverige som verkligen skulle behöva göra en livsstilsförändring. Men en varaktig livsstilsförändring, den ser inte jag är kompatibel med den här senaste flugan. Jag ser 5:2 som ett ofta onödigt önskemål om quick fix och en dröm om ett resultat utan nerlagt arbete. Ät normalt i fem dagar. Svält dig i två. Ohlalala – viktminskning och långt liv i lycka?
Och så blev det kalas, och på fredagen blev det kanske inte ”normalt” ätande. Det blev ju mer än normalt. Hur ska jag då kompensera för det en annan normal dag? Äta mindre då, lägga till en svältdag? Eller blir mitt nederlag den puschen utför kanten att nästa dag inte heller blir normal. En dag med lite mer än det tillåtna som blir en till dag, för misslyckandet är ett faktum. Och så kommer svältdagen – och hur mår jag då? Äter jag för mycket då? Äter fast jag bestämde mig för att bara dricka. Äter för att jag är hungrig. Inte kan låta bli. Fan. Inte ens den här dieten klarade jag av! (Men att få ett helt ätstört beteende gick fint. Grattis)
Så. Jävla. Dumt!
Så Jävla dumt. Det är vad jag tycker om 5:2. Det är vad jag tycker om böcker som skrivs om 5:2. Om websidor med matschemaförslag om 5:2. Om dieter. Om metoder som inte går ut på att äta bra mat och att röra på dig mer. Om metoder som gör att barn ser mammor och pappor räkna kalorier och svälta sig. ”Mamma kan inte äta så mycket mat idag”. ”Pappa är bara hungrig på den här soppan idag.”
Jag tror inte på metodet. Jag tror på det aktiva livet. Och därför vill jag ta varenda en av de här kollegorna, kompisarna och bekantingarna både hårt i armen och ge en mjuk omfamning på en gång. Jag vill ruska om och tvätta bort idén om att svält är en bra väg att gå. Jag vill se in i deras ögon och berätta att deras kroppar är värda så himla mycket mer. Och jag vill säga att det här är dumheter och att de ska fylla sin vardag och sitt liv med så 52 mer meningsfulla saker än 5:2.
Ska vi lista 52 saker gemensamt?