Det kanske känns rörigt för dig som läser hur jag var sjukskriven och sedan är i full gång? Jag går inte och tänker att du tänker en massa på mig och hur jag mår men jag kan ana att du känner att själva transaktionen från sjukskrivning till heltidsarbete har gått fort? Det har den nog. En av anledningarna till det är att jag faktiskt drog (hårt) i handbromsen hyfsat tidigt. Jag säger hyfsat, för i retrospekt hade jag levt med för högt stresspåslag under en alltför lång tid och jag kunde gått och väl bromsat både en och tre månader tidigare. Men när kroppen skickade ett väldigt tydligt alarm så svarade jag. Jag är så glad för det!
Jag är övertygad om att min återhämtning gått mycket långsammare och fallet blivit högre om jag spenderat längre tid i den känslan som var på slutet. Den känslan och signalen att ”det här går inte – jag kan inte andas !!! ”. Om jag fortsatt ignorera den ( hemska tanke). Jag är också övertygad om att min strategi varit smart. Jag är STOLT över hur jag tagit mig igenom detta och vill därför beskriva det för dig.
Sjukskrivningen var starten på vändningen
När jag bröt ihop hos läkaren var det skitjobbigt. Men jag gav mig också mig själv chansen att ta avstamp mot något nytt under våren och sommaren. Dubbelt upp. Läkarbesök ett var förbaskat svårt. När den första månaden gått och vi ökade sjukskrivningen till fler timmar var det mest en lättnad. jag hade accepterat situationen och slutade kämpa emot. Då kunde läkningen börja.
Jag kunde starta att läka överbelastade system, gå igenom och sortera känslor och tankar. Stanna upp, reflektera, sätta ord på mitt mående och inte bara rusa på mot nästa grej jag för stunden tyckte var så viktig. För allt var så viktigt och min kropp och mitt huvud skulle bara haka på och hänga med, utan att egentligen få sitt. Så var det, på slutet innan själva starten på sjukskrivningen och diagnosen. Som att jag försökte rationalisera bort mitt eget gensvar på det jag gjorde. Kanske för att signalerna jag mest fick var varning, ledsamhet, hopplöshet, irritation och så vill man ju inte känna. Så jag stängde av. Äsch, det är skitsvårt att förklara.
Hur kul? Hur viktigt? Hur återhämtande? – Skattning av dagsinnehåll från 1-10
Vändningen kom när jag nästan slutade jobba helt. När jag fick tillåtelse av systemet – själva statens system – som sa nu ska du inte jobba (jag valde ju att vara 75% sjukskriven även om jag i princip var det 100%… administration och AB och hela grejen gjorde det lättare att göra så) . Då kunde jag börja sortera. Och göra övningen som är rubriken.
Timme för timme av dagar. Vitt av4-ark och penna. Tiden i en kolumn, vad jag gjorde den timmen och så tre kolumner som skulle få en siffra för just den aktiviteten/timmen: Från 1-10, hur KUL, hur ÅTERHÄMTANDE?, hur VIKTIGT? (viktigt som i ”det händer allvarliga saker, om detta inte görs, det är absolut superviktigt och konsekvensen blir absolut”
- 07:00-08:00 Morgonbestyr, frukost och få iväg barn till skolan: 3 – 3- 8 (kul, återhämtande, viktigt)
- 08:00-09:00 Resa till gymet för PT-klienter: 3 -4-10
- 09:00 – 13:00: PT-klienter: 8 – 5 – 10
- 13.00-13:45: Lunch: 3 – 3 – 4
>>>Läs gärna inlägget när det precis började gå upp för mig att SHIT, jag måste förändra mina dagar.
Det tog inte många dagar innan jag såg mönstret. ALLT var nästan 10 på viktigt som hade med andra att göra. Med jobb. Eller att ”köpa förskolepersonalens avslutningsblomma”. Att äta lunch nådde inte ens en femma. Allt som vara ”bara för mig” var minimalt i viktigt och när jag vilade i soffan på kvällen som återhämtning var inte ens den vilan särskilt återhämtande när jag faktiskt skattade den. Kul för egen skull fanns nästan inte och hur kul är det att leva så?
Det handlade inte om att totalt schemaföra vardagen eller att förändra den. Har vi tur har vi ett jobb att gå till och vardagssaker att göra. det handlar mer om att upptäcka mönster. Många som jag pratar med om denna övning kan säga att ”vad jobbigt det låter, stressande, att skriva upp”. Ja, om man ser det så och om man är nitisk, men det behöver man inte vara. Man kan göra det på kvällen när dagen är slut, som en reflektion. Om det börjar bli låga siffror på återhämtning, om få saker skattar högre än 5 på kul, eller om ingenting är viktigt behöver man börja göra förändrinngar. VAD fyller jag mina dagar med och hur mår jag av det? 
Min träning prioriterades upp, jag började pausa medvetet och flyttade mitt fokus
Skattningsövningen gav mig två saker:
- En medvetenhet om att jag sydde ihop alla mina aktiviteter utan pauser. Lämna barnen övergick till telefonmöte och telefonmötet till storhandling medelst poddlyssning och storhandling till tvättmaskinladdning och under tiden kollade jag en youtubefilm medan jag tänkte intensivt på att jag ännu inte fått ut dagens blogginlägg så jag gick och startade datorn för att göra det. PHU. Lång mening. Så var det- allt liksom gick i varandra – för att jag gjorde det så. Så jag slutade med det och började lägga in medvetna PAUSER. Stanna upp på vägen helt enkelt. Andas lite. Inte gå på IMPULSEN att starta en podd, fylla på med brus. Valde att göra tystnad. En mellangrej att sitta ner och andas fem djupa andetag. SEN göra nästa.
- Jag såg att jag faktiskt tränade mycket mindre än vad jag erkänt för mig själv. Förvisso hade jag en ond höft som jag behandlade – men också här insåg jag att den onda höften egentligen var symptom på min stress. Det onda i själen satte sig i höften, typ. Jag tränade, men korta snuttar här och där, på lånad tid. När jag tog hand om stresspåslaget kunde jag finna styrkan att prioritera upp min träning igen. Träna ändå, fast höften bråkade, träna allt som gick och inte backa på pulshöjningen som sa alarm. Sätta ”träningstimme” på 10 på viktigt och började se att den gav en 8-9-10 på återhämtning. Jag ska skriva ett eget inlägg om konditionsträning vid utmattning och allt det kan ge, men kort sagt så jobbade jag mig upp mot att följa forskningens rekommendation och min kropp gav mig tidigt ett fantastiskt gensvar. Inte att det inte var jobbigt, för det var det länge (är) men att det också gav mig allt jag saknat.
Det du fokuserar på växer
Den tredje grejen jag gjorde, som inte hade med skattningsövningen att göra utan som kom senare, när den första fasen av akut läge och liksom ”klara denna dag” var avklarad, var att skifta fokus. När jag kände att mina dagar inte var gråsvarta längre utan började få färg ( jag medicinerade alltså inte, utan jobbade med vila, övningar, bara vara och träning som medel framåt) gjorde jag detta: Jag skiftade fokus. Istället för att sätta fast mig vid att jag var sjukskriven och utmattad började jag titta på det som fungerade. Jag valde att lyfta blicken från mitt hål jag stod i, jag övade mig på att gå promenader och se fina färger, tänka i komplimanger, leta efter det bästa i mitt jobb och i mitt liv. Istället för att lyssna på poddar och läsa utmattningsbloggar som fokuserade på problemet letade jag lösningar. Jag var sjukskriven just nu, men jag skulle inte stanna där, så hur GÖR man och tänker man för att må bra?
Det du fokuserar på växer!
Det blev mitt mantra. Så jag fokuserade på att ge det svarta mindre plats. Inte trycka undan, men bara låta det andra växa och för varje vecka så blev ljuset starkare. Jag blev gladare, jag orkade mer, jag ville göra grejer som gjorde att jag mådde bättre och att bygga dagar som blev snälla och bra för mig blev allt lättare.
Nu:
Att jag bor på en helt annan ort och har en helt ny vardag kan inte nog understrykas. Hela den geografiska flytten har gjort en skillnad mellan NU och DÅ som är helt ovärderlig. Lite som att jag har samma jobb men bytt arbetsgivare eftersom allt i min omgivning är så annorlunda.
Jag jobbar med samma saker som innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag vände mina dagar och skapade medvetenhet och vad jag fyller min tid med. Jag har liksom en medvetenhet kring skattningsövningen som hjälper mig även om jag inte utför den i praktiken (gjorde inte heller på papper så ofta före, mer i huvudet, men nu är det mer automatiserat, sker av sig själv). Jag prioriterar upp träningen. Jag jobbar färre timmar och vaktar min sömn. Jag söker sällskap istället för att dra mig undan. Jag fokuserar på att GÖRA istället för att tänka. Jag rycker på axlarna mer. Skrattar mer. Har större lust till mitt jobb och jobbar mer lustfyllt. Jag går en utbildning som utmanar mig i att våga vara dålig!
Jag känner mig grundglad igen. KÄNNER MER igen. Behöver vakta mig själv för att sy ihop aktiviteter – behöver VÅGA vara en sak i taget som ju är mer effektivt i praktiken men som känns segt när huvudet vill rusa. Jag tar mer en dag i taget och framförallt bär jag på mycket mindre oro. Detta är min uppgift varje dag. Att vara HÄR. Att välja så. Att det som är viktigt på riktigt är 8-9-10 (inte låtsasviktighetspunkter som ingen minns om 2 månader) och att KUL och ÅTERHÄMTANDE ges plats.
Jobbet är samma, men jag är helt annorlunda. Mer som jag var förut, för kanske…. två-tre år sedan. Så lång var nog upptrappningen till kraschen, när jag tänker efter.