Jag jobbar i helgen, därför tar jag lite ledigt idag. Jag har jobbat några timmar nu på morgonen och kommer säkert sitta och pyssla lite ikväll också, men på dagen då ska jag vara ledig. Nu ska jag åka och handla en ny hylla till mitt hemmakontor, en likadan som jag redan har, en sådan där som man lutar mot väggen (fast skruvar förstås fast pga klätterolycksrisk). Igår köpte jag lite nya kuddar och ett överkast i ny kulör till dagbädden och gästsängen som också står i mitt kontor. Ni ska få se, det har blivit stor skillnad och jag börjar trivas riktigt bra här inne! Att ta sig tiden att vara ledig, fast det är torsdag, det är något som är viktigt – om jag själv skapat mig jobb på helgen.
Efter kontorsfixet är klart och ledigheten börjar hämtar jag barnen från förskolan och åker till min mormor. Hon börjar bli gammal nu, min mormor, har klarat sig så fint i egen lägenhet med barn som tittat till, men nu går det snart inte längre. Hon har själv börjat inse det och jag kan inte ens greppa hur sorgsenheten och frustrationen måste ta över. Att inte riktigt klara, att oroa sig, försöka och hur kroppen sviker.
Idag packar jag därför in barnen i bilen, tar en ledig dag och åker till mormor och gräddar pannkakor. Kanske äter vi semlor också, från bageriet på hörnet som mormor tycker mycket om men inte vågar ta sig ut och gå till, i rädsla att snava eller bli för yr. För mig en dag i almenackan att ta mig tiden, för henne något som jag vet att hon kommer prata om i veckor. Det gör mig ledsen och kanske lite arg, att jag inte kan göra mer. Eller att jag inte gör mer. Som en sorgeprocess som startat fastän hon är kvar. Kanske är det sista gången jag besöker henne i en plats som är bara hennes?
Att ta sig tiden. Till vila, till besök, till att vara ledig och koppla bort. Till att låta den där frustrationståren rinna och sedan åka och handla en hylla. Till att packa in och grädda pannkakor. Nu är tiden.
