Känslan att vara på väg, hur känner du för den? Vi reser igen och alltid när jag är på väg och också tänker just de orden ”reser igen” så hör jag Kents låt FF i öronen. Jag spelade skivan som den låten härstammar från extremt mycket i bilstereon det sista året i skidcirkusen och det första universitetsåret, när jag pendlade mellan Örebro och Eskilstuna. Den förflyttar mig till ett limbo, en tid då så mycket var säkert och så mycket var oklart. I skidvärlden – hur skulle man gå vidare? Jag slets mellan en dröm att åka till Canada eller USA och fortsätta åka skidor men visste också att jag skulle plugga vidare. Jag levde i en relation där jag kände att det var ”min tur” att anpassa mig och valet föll på att flytta hemåt söderut istället för västerut. Jag började plugga och fortsatte att resa och jag reste både för hans och min skull från vår nya plats på jorden.
Tänk, det känns som ett annat liv, så mycket vatten som flutit under broarna och ändå hör jag låten, ser landskapen tydligt och sitter i min gamla Audi100 döpt till Bettan när jag tänker orden ”så reser vi/så reser jag igen”.
Små vita ljus
Bara stjärnor mellan träden
Jag ser mörka hus
och motorvägar räls
En stadig puls
Över broar genom städer
Och för din skull
så reser vi igen
Utöver att jag korta sekunder kastas tillbaka till en tid jag ångrar – jag gav bort för många viktiga år till någon som inte förvaltade dem (för att göra en lång historia kort) så älskar jag orden att resa igen. Att vara på väg mot nya upplevelser, att ha det nya äventyret kvar och förnimma det bortom horisonten. Jag sitter med datorn i knät, min man som jag väljer varje dag och han som väljer mig vid min sida. Två barn (!) i baksätet och vi är på väg mot en plats som är vår, vårt paradis och andra hem.
Les paysages défilent et la brume se dissipe
(övers: Landskapen glider förbi och dimman skingrar sig)
Grâce à toi à nouveau je respire
(övers: Tack vare dig andas jag på nytt)
