Jag har skolat in stora E på förskoleklassen och den här veckan går hon på fritids. Stopp och hallå och men nej – vart tog den här tiden vägen? Veckor som dessa kan jag vara extra glad att bloggar, för även om det här inte på något sätt är en blogg där barnen är med massor så kan jag ändå liksom på riktigt se dagarna i ett arkiv, det är inte bara en ”grå massa” som flyter ihop. Det låter kanske sjukt och helt verklightsfrånvänt hör jag nu. Såklart att du som inte bloggar också har koll på din verklighet och vad som var vilket år, men jag har liksom det i mitt inre bloggarivsminne så att det känns separerat på det viset, att en dag är en dag med en rubrik, kanske svårt att förstå? Ju mer jag tänker på det kanske det är jag som är konstig?
Nästa vecka är det officiell start på skolan med hela klassen i nollan. Det känns onekligen som att det är nu som stora E börjar skolan och inte som ett år, givet att det är nu allt är nytt. Ny miljö, nya pedagoger och lärare och en hel massa nya kompisar. När jag tycker att det är läskigt, hur ska då inte hon tycka att det är? Vi har pratat mycket om det nya och att nytt kan kännas på en massa olika sätt och att det gamla finns kvar. Jag är glad att vi varje dag gör stopp på hemväg och ditväg på E’s gamla föris där lilla E fortfarande går. Hur konstigt blir det inte annars att bara abrupt bryta med sin miljö och sina kompisar? På det här sättet har vi en naturlig länk mellan nyss och nu och båda världarna finns kvar.
Hursomhelst fick E en sommaruppgift som så många andra elever i skolor runt om i Sverige. ”Ta en bild av en plats i din närmiljö som du tycker mycket om!”.
Vi gick till ängen strax nedanför vårt hus där det finns en naturlekplats och den här grymma gungan och så knäppte jag de här bilderna på en alldeles nu superstor E som börjar nollan på riktigt på tisdag. Tiden alltså kompisar, tiden???