Så tacksamt superlyxigt jag har det. Så desperat man blir i hopplöshet, när allt man vill är att hjälpa men inte kan.
”Jag försöker verkligen göra mitt mammajobb här, jag vet att du inte vill men du måste faktiskt! Annars hamnar du på sjukhus och de får ge medicinen med nål i armen! Ibland måste man försöka ännu mer fastän man tror att man försökt allt man kan. Så är det i livet, svårt men det går om man tror att det går!”
Det är inte lätt att vara fem år och förstå hur den första medicinen som faktiskt gick att äta plötsligt byts till en helt vidrig som framkallar kväljningar. Stora E med hög feber och njurbäckeninflammation. Igen, den fjärde på ett halvår. Vi försökte och försökte men det gick inte att få ner medicinen. Inte med O’boy, inte med yoghurt och inte med glass.
Inte hemma och inte på sjukhus, där vi hamnade förstås. Fastän vi bönade, bad, peppade, tappade tålamodet, hejade.
Till slut hittade läkaren en alternativ antibiotika som vi kunde ge i flytande form, när just nål i armen och plats över natten var nästa anhalt. Phu!
SÅ desperat man blir när man inte kan hjälpa eller få ned hög feber och vilken extrem lyx det är att kunna åka till ett barnsjukhus och få hopplöshet vänt till tacksamhet. Gratis. Desperationen att hålla i medicin som man vet kommer hjälpa mot ändå ganska allvarlig sjukdom som kan ge men för livet men inte lyckas få i barnet densamma. Enorm.
Mitt i allt en vetskap om att den här desperationen inte kan vara i närheten av vad mammor i Syrien, Afghanistan, Jemen och i andra krigsdrabbade länder känner varje dag. Hur jag mitt i allt vet att det jag hotar med (nål i armen tryggt på sjukhus) skulle vara en önskedröm.
Ett dygn senare sitter jag i en bil. Stora E har hunnit få två omgångar av nya medicinen som går ner med saft efteråt. Febern som varit konstant runt 39-40 grader i flera dygn trots febernedsättande är nu nere på låg 38.
Så superlyxigt tacksamt jag har det. Så hopplöst desperat det kan vara att vara någons mamma eller pappa. Idag swishar jag till UNHCR igen.