Här kommer race report från Lida Loop 2012. Mitt första mountainbikelopp är genomfört!
Man kan ju tycka att jag var helknäpp som anmälde mig i tävlingsklass. Där kom jag sist. I motionsklass hade jag kommit 10 av 18. Men skitsamma kring de där siffrorna, de är ju egentligen helt ointressanta*.
Jag hade ju cyklat lite över hala stenhällar och rötter och blivit rejält uppskrämd på lördagen. Mitt högra knä ömmade rejält och att ramla på det igen kändes föga lockande. Jag insåg läget och lindade (!) knäna under kompressionscapritights och adderade kompressionsstrumpor till det för att skydda vaderna. Orange cykeltröja krönte min outfit. Det var lite varmt till en början, men jag är nöjd med klädvalet trots att jag nästan slapp nyttja min skyddsutrustning. Hade jag inte haft den hade jag väl skrotat desto mer…
Inför start
Lida Loop 2012. Loppet då? Jo, det var KUL. Men det var lika delar apjobbigt och slitsamt. Rapporter innan från speakern sa att det var torrt i spåren trots veckans regn och att det skulle gå fort. Nja. Jag vet inte det jag.
Första loopen inleddes på härligt sätt. Efter startbacken for vi fram över motionsspår. I love motionsspår. Det gick egentligen alldeles för fort för mig eftersom jag startade med tävlande damer och herrar med massa loppvana, men svinkul var det, så jag bet i ett tag. När cyklingen blev mer teknisk sänktes min fart automatiskt och efter första halvtimmen tittade jag på Garmin i en seg backe och hade 97% av maxpuls. Hoppsan. Tufft läge. Jag slet, kämpade och jobbade. Tog min första gel efter 40 minuter och kände – men shit – redan? och dessförinnan hade jag tryckt i mig några bitar smågodis och mitt vatten på cykeln var nästan slut. Jag blev omcyklad precis hela tiden (där det gick) men brydde mig inte nämnvärt. Försökte tänka smart cykling och jobba med kroppen. I svåra passager klickade jag ur en fot och liksom sparkade mig fram med den i backen. Det var roligt nu! Inför varvning var jag trött och längtade till depå där jag skulle få ny flaska med Enervit i. Benen hade tappat sitt tryck. Första loopen gick på 1.14 h med medelhastighet 17,5 km/h (stod still korta stunder vid vätskekontroll). Här var jag ”bara” 16 minuter efter segrarinnan i D30. Jessica och mamma hejade och jag blev glad i pulsdimman.
Loop två blev mitt fall. Jag slet och kämpade med ena foten urklickad säkert hälften av loopen. I uppförsbackarna hoppade jag av och gick. Vi var några som gjorde så ju längre in i loopen vi kom och ibland var jag så trött att jag vek av från stigen och bara stod och andades några andetag. Det strömmade förbi grabbar ur snabb motionsklass och hur jag än försökte följa med i suget de korta bitar det var enkel cykling så gick det inte. Hittade mig själv på nedersta klingan helt utan tryck i benen och att växla upp kändes ofta som en omöjlighet. Slitigt. Tog min andra gel. Efter hälften av loop 2 kom Prinsen bakifrån och berättade att han (också) var helt slut. Vi pustade ett tag ihop och åkte någon kilometer tillsammans men sedan orkade jag inte hänga på i mer tekniska partier. Nu dök det upp tjejer i motionsklass och det var faktiskt lite skönt att träffa på tjejer i spåret. Alla grabbar som cyklade förbi mig var superjustea, jag blev aldrig trängd av någon och de hojtade ”kommer här till vänster” och jag svarade ”japp, kör på!”och nej, det gjorde fortfarande ingenting. Loop 2 avslutades med mycket uppför och nerför (om jag minns rätt) och här var jag så trött att jag pressade gränserna nerför (orkade inte bromsa). Susade nerför slalombacken in på andra varvningen och kastade mig över banan/saltgurka/vatten/dryck så fort en vätskekontrollen dök upp. På varv 2 tappade jag mest. Klockade den på 1.43 h och hade tappat ytterligare 34 minuter på vinnartjejen i min klass. Var färdig att kliva av men tröstade mig med att loop 3 skulle bli ”lätt”.
Trött. Sliten. Lerig. Nöjd!
Tredje loopen skiftade i terräng precis som mitt humör. Med ny flaska Enervit kände jag ”det här är två mil – precis som mina vardagspass – jag fixar det”. Sen kom leriga singletracks och ett skogsparti med så sjukt mycket rötter. Det hade nu regnat ett tag. Hala rötter är mitt värsta, och det var också här som jag gjorde mina två vurpor för dagen. Jag var less. Nu blev jag inte omkörd särskilt ofta och började tänka att jag och gubbarna runt mig var sist av alla. Insåg att jag under hela loppet varit så slut att jag inte jobbat mentalt med positiva tankar, jag bara körde på med tomt huvud. Orkade inte göra något åt det. I mitten på loop tre vände det. Mina ben som helst saknat tryck började svara igen. Jag cyklade uppför backar där andra gick och ett längre parti med snälla stigar gav mig kraft. Ökade farten. Kom ikapp Prinsen och han sa att jag såg pigg ut. Låg på rulle med några grabbar och fick någon kilometer transportcykling. Den sista milens singletrack var galet leriga. Det sög i benen och slirade. Farliga backar med stenar och rötter utmanade mig. Insåg att jag nu forcerade hinder jag förr skulle ramlat på, men fick också sparka mig fram. Övning ger färdighet- även på tävling. Prinsen låg några cyklister bakom, men hängde i. På väg in mot mål i sista backen gick en tjej om mig. Jag kopplade ur hjärnan, knatade på, vände på huvudet och hejade på mannen i mitt liv och sen susade vi gemensamt utför backen in i mål. En lycklig slump att det blev så. Sista varvet gick på 1.26 h. Jag fortsatte tappa mycket mot vinnartjejen, men tog in på de närmast mig i resultatlistan. Jag var total 1.21 efter i mål, men det ska också sägas att hon vann överlägset med 25 minuter till tvåan…
Sluttiden för mig i Lida Loop blev 4.24. Pulsen i medel 85 % av max. Som mest var jag på 97%.
I mål var jag så trött, så trött, så trött. Satte mig ner, var tvungen att lägga mig ner och ha upp fötterna eftersom jag kände mig svimfärdig. Kroppen totalt utpumpad. Åt lite av god ”efter loppet mat” men det var svårt att få ner tuggorna. Tänkte att jag under de här timmarna blev en mycket bättre cyklist, men att det finns massor att träna på. Tänkte att jag var trött. Men glad. Stolt och nöjd. Men trött. Jag presterade mitt max på den 65 kilometer långa banan. Det sägs att den var vacker – I wouldnt know, hade fullt upp med annat. Som att ta mig framåt.
Suddigt. Men det får duga, för det är de bilder jag har.
Med 7 månader gammal bebis kan jag inte vara annat än nöjd. Jag tränar på nu, det gör jag, men jag får inte till långa pass i svår terräng. Mitt ”vardagspass” är ca 2-2,5 mil i mindre stökig terräng än Lida. Mitt längsta pass innan tävlingen var 4,7 mil som genomfördes på asfalt. Lida Loop är 65 km i terräng. Hej utmaning – jag klarade av dig!
Lida Loop 2012. Sjukt jobbigt. Absolut kul. Jättefint arrangemang med oklanderlig Enervitlangning (extratjänst som jag köpte till). Vi ses igen. Och nej heller. Jag kom inte alls sist. Sista tiden i mål var på 5.37 h. Bra jobbat där med!
*Om man inte gör värsta tokbra loppet och kommer trea, som grymma härliga Helena!