Efter kort meckarsession gav jag mig iväg på cykeltur över rot och sten. Jag vet inte exakt hur det gick till, men där jag ramlade (det är mer att välta än värsta crascherna) tre gånger förra turen klarade jag mig igenom helt utan stopp igår. Jag cyklade sedan en härlig tur där jag försökte utmana och trycka på. Den nya sadeln visade sig vara en perfekt matchning, jag stormtrivs på den och känner faktiskt stor skillnad i balans och utväxling. Kul och stärkande.
Den fina ängen med smala stigen ligger ovanför en tuff uppförsbacke med stenar och rötter. En dag ska jag fixa den utan att tvingas klicka ur och springa. Igår var inte den dagen.
Uppe på ängen var jag tvungen att stanna och försöka föreviga svårigheterna och det fina magiska i att vara ensam i grönskan. Förbannad man blir när ni bara ”ja en minirot på bilden” när det i själva verket är tokbrant backe med typ 30 centimeters trappstegsrötter/hål i. Nåja.
Jag fortsatte min tur och körde ett par varv på stigarna vid sidan av grustaget som motorcrossgrabbarna kör i. Om ni undrar så är det mjukt att ramla i sand. Och typ omöjligt att cykla i utan att just ramla. Knäppte dessa bilder i den faktiska vältpositionen då ena armen liksom var för nära sadelväskan med telefonen i för att låta bli. Jag cyklade inte så mycket med flit i sanden egentligen, men de där stigarna är luriga, från barr till sand utan att man ibland hinner med.
Branta sanddynor är inte till för mig. Branta barrade backen upp från vår badplats fixade jag på lättaste växeln och med mjölksyra i hela benen. Den är tuff, men det gick.
Hemma efter 1,15 nöjd och stärkt. Practice makes, ja så småningom närmare perfect. Man kan väl säga att det är en bra bit kvar dit, men jag är på banan! Och nya sadeln alltså – love!