Det är en underlig känsla. Hemkommen från ett kallt New York där det var mestadels skaljacka som gällde i dagarna tre, till att skrota runt i trädgården i t-shirt. Från mångmiljonstad med skyskrapor och trafik och billboards till nyutslagna björkknoppar, maskrosor och skärgårdslugn. Världen känns så nära, som att den blivit mindre, men egentligen är det ju bara vi som förflyttar oss mer. Vi pratade om det, prinsen och jag, under flyget. När flög du för första gången? Jag var tvungen att fundera länge, men kom till slut fram till att min första flygtur rimligtvis var till Östersund eller möjligen Gällivare, när jag gick på högstadiet. Vi har alltid semestrat i min familj, men vi har inte flugit. Mest kanske för att min mamma är väldigt flygrädd, men kanske också för att det finns mycket fint nära som inte egentligen kräver flyg. Plus att vi åkt mycket skidor i svenska fjäll såklart och att semesterdagar gått åt till det. Först när jag gick på universitetet började jag resa på det här andra sättet. Se världen-sättet. För min man var det likadant.
Världen känns mindre nu. Resorna lättillgängligare. Vi flyttar oss snabbt och enkelt utan att tänka särskilt mycket på det. Att resa är att bli nyfiken och ödmjuk och att öka sin förståelse. Man ser stort och litet i sitt eget och hos andra på alla nivåer. Den här snabba weekendresan har verkligen fått mig att fundera. Filosofera. Tre snabba dagar, så långt borta men så nära. Samma värld, samma jordskorpa, samma människor någonstans i grunden som kan bli ingenjörer som kreerar jumbojets eller som hamnar på gatan, lottlösa. Tulpaner här, tulpaner där. Våra barn – men inte alla barn – kommer resa mer. Så annorlunda svensk standard ter sig mot ett mestadels ruffigt New York.
Skaljacka. T-shirt. Världen är nära. Jag har med mig en känsla av New York och att vara världsmedborgare in i den här veckan och filosoferar vidare från Stockholms skärgård.