Det första steget utanför dörren är det jobbigaste att ta. Så 100% sant idag, när regnet och hösten dominerat. Lika växlande som regnet kom har mitt humör skiftat. Fjäderlätta steg i skaljacka och under paraply trots störtkur till E’s förskola i eftermiddags, då allt jag kunde tänka var tacksamhet och kantarell. Och mattsvart domedag när klcokan var nästan åtta och det stod fartlek på schemat.
Jag lyssnar inåt. Frågar hur svårt steget är att ta. Kroppen svarar: Egentligen inte så värst, du vet ju att det är enkelt när du väl är ute. Jo. Tröskeln blev istället att jag inte kunde bestämma mig vilken runda det skulle bli. Och att yoga smyger sig på från alla håll nuförtiden. I instagramflödet. I poden ”Helt organiskt” (lyssna!). I min facebooknyhetsrapportering.
Så jag gav mig själv till yinyoga. Till Johanna Anderssons skorrande r och råd om att stanna kvar när kroppens otålighet vill annat. Att våga vila i känslan och att 80% är fullt tillräckligt. Irriterades något enormt över allt kli, allt pirr, all menlöshet som huvudet försökte skapa. Försökte omfamna andningen och att sjunka lite längre in, men känslan drog sig undan. Tålamod. Mjukhet. Tacksamhet. 
Hjärtat glatt mot taket. Fötterna mjuka mot golvet. Det här är bra för mig.