Döden döden.
Jag har egentligen inga ord för den senaste veckan som avslutades i ett crescendo av liv och död. Någon som stått mig väldigt, väldigt nära i många har somnat in för att aldrig mer vakna. Bara att skriva det gör så fruktansvärt ont. Jag skänker pengar till cancerforskningen. Jag bär mitt armband med #fuckcancer. Jag har sprungit och jag kommer att springa, springa för dig och står maktlös och tom med flashbacks från 2008-2013 innanför mina ögonlock. High fives vid Vansbrosimning. Tacokvällar. Hagaparkslöpning. Skratt. Möhippor. Bröllop. New York. Glenn och Jane målar Terese med ord i en expressenartikel här. Jag orkar inte skriva mer, hittra inte orden. Spring för Terese. Lev allt du kan. Ta vara på varje dag, och bidra om du kan till cancerforskningen genom ett bidrag till just insamlingen skapad i Tereses namn (Tack igen Helena Olmås som gick till praktik).
Vill du också bidra till insamlingen hittar du den, och hur du gör här – på insamlingens egna plats.
Döden kom till Åre. En by i sorg
Utöver ovanstående tragedi befinner sig hela Åre i ett slags chocktillstånd och sörjer en familjefar, utomhusfantast, byinvånare och vän till många som förolyckades på berget i helgen. Ett litet ljus i mörkret kapade mina tårkanaler på nytt i morse när jag läste instagramuppdateringen från Henrik Winstedt, som tillsammans med vänner grävde fram Rikards och familjens turkamrat nere i bäckravinen. Mitt i mörket finns liv.
Livet livet
Hela helgen höll jag löparläger för en fantastisk grupp tjejer, som peppade varandra, upplevde, utvecklade och levde stort. Tjejer med stora hjärtan och livsglädje. Som vackert delade erfarenheter och tog sig an utmaningen att bestiga Åreskutans topp. Som sprang av hjärtats lust med glädjeskrik utför på snö. Som lät varma vindar smeka huden i utomhusyoga. TACK för allt ni gav. Där och då levde ni allt ni kunde.
I morse skjutsade jag en extra femåring till förskolan, för hans föräldrar och våra goda vänner reste till Östersund och BB för födsel av sin tredje son. Liv som pågår, som föds, i detta nu.
Allt vi vet är det vi har nu. Att det som pågår inte är någon generalrepetition. Att nu, nu, nu är det som finns och som vi vet och som gäller. Vänta inte. Lev, lev, lev!