Äntligen, äntligen är gipset av från min vänsterhand! Kort recap; i april drog jag av ledbandet i min vänstra tumme i en rejäl vurpa på längdskidor. Ledbandet opererades (syddes fast) och jag fick gips. Igår var jag i Östersund och tog bort gipset, fick rehabprogram och ett nytt skydd. Nu kan alltså resten av rehabtiden för min skadade vänstertumme starta.
När blir tummen helt bra?
Jag vet inte. Jag kan välja att vara frustrerad över det, eller så är jag glad för alla grejer jag kan göra nu som jag inte kunde nyss. Tvätta håret ordentligt. Ha på mig kläder med tightare ärmslut. Ta på jackor utan att jag fastnar. Sova med armen normalt. Sådana saker. Men mest av allt; springa! Jag ska göra rehab; fem övningar fem gånger om dagen och fem repetitioner av varje, för att sakta men säkert få tummen att vilja och kunna böjas igen. Testa att böja din tumme och placera tummens topp inne i handen. Det är en rörelse som jag inte är i närheten av att klara nu, båda två tumlederna är i princip helt stela. Det känns konstigt och jag kan just nu inte greppa saker så att tummen hjälper till (tänk gafflar, glas, blixtlås). Med ihärdig rehab ska det lösa sig på typ två-tre månader. Blir den inte helt bra och återfår full rörlighet räknas de procent rörlighet som förlorats som % av invaliditet.
Alltså, sorry för närbild. Men såhär ser den ut, lite svullen och liksom väldigt rak. Min tumme med lagad collateralligamentskada.
Nedräkning löpning 3-2-1 NU!
Löpning ja. Som jag sett fram emot det! Gipset var ganska tight gipsat och så fort jag gjorde pulshöjande aktiviteter klämde det något enormt, och smärtade. Den konditionsbyggande fas jag befann mig nöär olyckan skedde i april har alltså bromsats lite. Nu är det fokuserad konditionsträning enligt plan, med löpstyrka och löppass men också annan slags träning som stärker det centrala systemet, så att jag inte drar på med massiv löpning och drar på mig överansträngningar. Men nu. Löparskor på och hand utan gips som jag kan få på en vanlig tunn löparhandske på. YAY!