Det sitter i huvudet. Och det sitter i kroppen. Dina känslor, det du säger internt, det du lagrar och bär med dig. Det magiska med detta är att det är dubbelt. Det du väljer ska finnas kvar och vinna, det stannar. Det du väljer att göra dig av med, det lämnar du bakom dig och kan börja med något nytt.
Såhär: Jag sitter i shorts och sportbh på den mjuka mattan i mitt hemmagym. Rosig, med en varm stickande känsla längs ryggraden. Med lugnt hjärta, andning i magen, öppet sinne och klar blick. Pigg, klockan 21.29. Lugn och tung i kroppen, men tung på ett bra sätt. Ett energiskt lugn, om du kan föreställa dig.
För 70 minuter sedan dunsade jag hårt ner i soffan, åt fyra lindtkulor och zappade irriterat på tv’n. Hade smugit ner från övervåningen där jag nu hoppades att båda barnen äntligen somnat för att förbli sovandes. Hade ”jag blir tokig/galen/står inte ut!” skrikandes med versaler i precis hela kroppen. Prinsen på efterlängtad och välförtjänt kvällsmiddag på stan, jag som ensam skeppare på familjebåten, och dagens väder; full storm. Inte egentligen en massa bråk, mer bara att det frekvent, sedan tretiden liksom saknades ett par armar eller ben. När jag hjälper den ena fallerar det hos den andra. Om och om och om igen. Kiss i soffan. Bula i huvudet. En sedan helgen uppriven känsla av maktlöshet och att förlusten är nära som förstärks av illavarslande besked per sms. Läkare på sexmånaderskontrollen som inte ”riktigt såg allt den ville se på ögonlysningen så vi bokar en ny tid till nästa måndag”, och ”ja, det har droppats lite på viktkurvan här. Inte så att jag är orolig inte – men nu mäter vi om alla mina nyss gjorda mätningar ändå”. Give me a break. Noll chans att hinna parera med positiva affirmationer, bara fullt ös, pang boom. Tills det äntligen var tyst. Och jag satt i soffhörnet och fann mig själv i en slags dubbel känsla där jag å ena sidan hyllade ensamstående hjälteföräldrar för varje dags insats, och där jag å andra sidan hann tänka; ”Ja men lätt för dem att orka, de får ju vila varannan vecka.”. Gräsligt va? Ja. Så himla hemskt.
Så jag bestämde mig att såhär får det bara inte vara. Jag behöver balansera upp min energi, och det nu. För jag kan, jag är ansvarig och jag är min egen bästa vän och har all makt och rättighet att ge mig själv en bättre känsla och kväll.
Yinyoga 30 minuter fokus hjärta. Doftljus från Humanity, kuddar och i takt med att bindväven mjuknade lossnade stenarna runt hjärtat. Ett par tårar lämnade stilla ögonvrån och lika fort som de dök upp försvann de. Lämnade efter sig en känsla av lugn. ”Har du tålamod att se det grumliga vattnet klarna?”. Andas lugnt. Vansinnigt kär i min man. Skulle aldrig vilja vara ensam, och såklart, lika gränslöst förälskad i våra barn som alltid. 30 minuter yogasekvenser med fokus bröstrygg, axlar, höft och baksida lår. Dynamiskt till statiskt. Andas igenom, lirka, utmana och backa. Vågar stanna kvar i positionen när jag tvekar. Lämnar sista känslorna av maktlöshet och hittar mig själv i full kontroll.
Genom vågorna, ut på stilla hav. Stormen har bedarrat, allt är fridfullt. Allt är lugnt, allt är piggt och balansen är totalt. Jag vände en galen dag med maktlöshet, sorg och kaos. Jag valde att vända från en plats där jag inte ville vara, till ett lugn.
Nu sätter han nyckeln i dörren min prins. Ser drivved av leksaker som stormspår. Känner lukten av doftljuset från humanity som bär namnet Love. Hej prinsen, välkommen hem. Jag älskar livet, det som är vårt, och jag har saknat att vara nära dig idag för att du bär mitt hjärta. Namaste.